Historier

Här kommer historier och berättelser från bygden.


”Skogsfinne”

Lång Kristoffer Honkainen Jönsson född 1953 i Finland han dog 1663 i Motjärnshyttan, Värmland

Han var min mm mm mm fm fm fm halvbror.

Krono torpare, Bergsman, Länsman. Levnadsbeskrivning I början av 1600-talet hade finländaren Christoffer Jönsson Havuinen invandrat till Värmland. Han började att driva bergsbruk. Sundsjöhyttans – senare Motjärnshyttans – masugn anlades av honom omkring år 1650. Finländarna kom i marktvist med landshövdingen Posse, eftersom häradsgränserna inte var klart utmärkta. En av de första malmbrytarna vid Rämsberget var den ryktbare Sundsjö finnen Kristoffer Havuinen, Långe Kristoffer, som kom från Rantasalmi socken i Savolax, nära Nyslott. Samma Kristoffer Havuinen skulle enligt en annan sägen ha brutit silvermalm i Brännmosshöjden i Gumhöjden, men fyndstället dolde han så väl att ingen sedan har kunnat hitta den. Om denna sägen finns det en annan version som återges bl.a. Maximilian Axelsson i boken: Vandring i Värmlands älvdal och finnskogar: ”Enligt sägen fann långe Kristoffer Havuinen Upplundshöjden, strax nedom den för sin höjd bekanta Gumklinten en silvergruva, och den ädla metall han här i rik mått upphämtade, smälte han ner i egen masugn i närheten av Motjärnshyttans. Den platsen kallas idag Finnhytteforsen. Ingen fick dock bestämt veta var själva gruvan var belägen, ty denna hemlighet tog upptäckaren med sig i graven.” Litteraturen innehåller en del motsägelsefulla uppgifter om bergsmannen Erik Kristofersson i Djuprämmen, Färnebo sn (nu Rämmen sn) och hans släktförhållanden, framför allt vad gäller hans finska släktnamn. Emellertid har Lars-Olof Herou utrett de rätta förhållandena i sin genomgång av finska släktnamn i Bergslagen, som publicerats i tidskriften Finnmarken förr och nu. I nr 2, 1988, s 10, av nämnda tidskrift visar han att Erik Kristoferssons far, Kristofer Jönsson i Sundsjön, Färnebo sn, felaktigt tillskrivits släktnamnet Havuinen. En sammanblandning har skett i litteraturen mellan honom och Kristofer Tomasson (Havuinen) i Brunnberg, Ekshärad sn, den s.k. ”Vild-Havvonen”. Kristofer Jönsson påträffas aldrig med släktnamn. Däremot har efternamnet Honkainen angetts för ett par av Kristofer Jönssons i Sundsjön sonsonsöner (Kristofer Jansson i Bograngen, S Finnskoga sn, och Jan Sigfridsson i Håen, Säfsnäs sn), vilket Lars-Olof Herou skriver om i Finnmarken förr och nu, nr 1, 1989, s 20-21. Framlidne Albert Palmqvist skriver i tidskriften Finnkultur, nr 2, 1982, s 10-11, om samma släkt, men kallar Erik Kristofersson felaktigt för Havuinen. Palmqvist meddelar att Erik Kristofersson var gift två gånger; första gången med Kerstin, död omkr 1660, och andra gången med Malin Sigfridsdotter, som han felaktigt anger vara brorsdotter till Erik (se vidare nedan!). I första äktenskapet föddes enligt Palmqvist åtminstone sönerna Kristofer, Johan och Sigfrid Erssöner. Erik Kristofersson misshandlade sin andra hustru Malin Sigfridsdotter så svårt att hon avled den 17 april 1667. Vid tinget i Färnebo 6 maj 1667 dömdes Erik Kristofersson till döden, en dom som fastställdes i Göta hovrätt den 19 november 1667, och avrättningen skedde genom halshuggning. Vid tingsrättsförhandlingarna var det Malin Sigfridsdotter mor Maria Persdotter i Sundsjön, Färnebo sn, och hennes syskon Margareta och Annika Sigfridsdöttrar, samt Johan och Hindrik Sigfridssöner som förde talan mot Erik Kristofersson. Av domboken framgår vid tinget i Färnebo 18-20 juni 1663 (AIa:2, s 160) att salige Kristofer Jönsson i Sundsjön varit gift två gånger och att hans andra hustru var Maria Persdotter. I första äktenskapet hade Kristofer sju söner och två döttrar, och i andra äktenskapet hade han en son och fyra döttrar. (Domboksnotisen har meddelats mig av professor Anders Winroth). Emellertid hade Maria Persdotter uppenbarligen tidigare varit gift med en Sigfrid, med vilken hon hade barnen Malin, Margareta, Annika, Hindrik och Johan. Således var Erik Kristofersson och Malin Sigfridsdotter ”styvsyskon”, och alltså inte besläktade genom blodet. Det var för övrigt helt förbjudet på 1600-talet med äktenskap mellan så nära släktingar som halvsyskon (som frågeställaren skriver) eller mellan en person och hans/hennes syskonbarn (som Palmqvist uppger). Vid denna tid gällde fortfarande att äktenskap mellan fyrmänningar och närmare släktingar var förbjudet. Dispens kunde medges av kyrkan (domkapitlet) för tremänningar och fyrmänningar, men inte för närmare släktingar. Det är först på 1800-talet som man träffar på de första fallen där dispens har beviljats för äktenskap mellan en man och dennes systerdotter.

Dubbelt Hor
Plats Malung Dalarna


Erik Olsson Idström var min fm mf ff f
Göllors Kerstin Larsdotter fm mf ff m
Knut Olof Ersson fm mf ff (Osäker uppgift)

Brott Hor
Avrättades hemort Malung
Uppgifter om avrättningen
Hösten 1721 började talet gå bland kvinnorna i Malungsbyn Idbäck att den 32-åriga soldathustrun (Göllors) Kerstin Larsdotter var havande. Men hennes man soldaten vid överste Horns tremänningsregemente Erik Olsson Idström, hade varit borta i nästan två år från orten. Vem kunde vara barnafader? Skvallret utpekade drängen Olof Ersson i byn. (Möjligen identisk med bonden Knut Olof Ersson i Idbäck, död 1771, se Josef Sjögren 1963: Acta Malungensia, Idbäck nr 35.) Nämndemannen Gabriel Persson i Idbäck, tillika uppsyningsman (troligen en kyrklig förtroendepost), var bekymrad. Han gick till drängens far, bonden Erik Olsson, en man i 50-årsåldern, tidigare uppsyningsman, och rådgjorde med honom om det icke vore nödwändigt att kalla hela byalaget tillsammans och förhöra Kerstin. Natten därpå rymde Erik till Norge. I ett brev från Sätra gård i Hof socken i Norge hem till hustrun Kerstin Halvarsdotter tog han på sig faderskapet och bad hustrun om förlåtelse. Vid rannsakningen om dubbelt hor (d.v.s. att bägge parter var gifta) vid tinget i januari 1722 fick alltså den höggravida Kerstin Larsdotter förhöras ensam. Hon berättade att en kväll strax före såningstiden förra våren hade Erik kommit in i hennes stuga berusad så att han knappt kunde gå och frågat om hon haft något att dricka. Då Kerstin sagt att hon inget drickbart hade, hade han frågat om han finge hafwa sin willia med henne. (sidan 57) Kerstin bad då Gud bevara honom från sådana tankar och sade till honom att låta bli henne. Men Erik lyssnade inte utan fick omkull henne på bänken och genomförde ett samlag. Det var enda gången de legat med varandra och upprepades aldrig. När Kerstin upptäckte att hon var gravid, berättade hon det för Erik, som blev mycket ängslig. (s. 57-58)Kerstin klagade vid tinget över sin stora olycka. Hennes man soldaten Idström framträdde också och jämrade sig mycket at hans hustru.. sig så grufweligt försedt. Han sade att han hela tiden under de två åren han varit borta lämnat underrättelse om hur han hade det. Kerstin medgav det, men sade att hon aldrig förr hade varit otrogen. Soldaten sade att han gärna förlät henne, bara hon blev förskonad från dödsstraff. (s, 58) Också den förrymde Erik Olssons hustru Kerstin Halvarsdotter framträdde. Hon var Eriks andra hustru och hade varit gift med honom i sexton år. Deras enda gemensamma barn hade dött, men hon hade tre barn i ett tidigare gifte. En dotter var gift i Gärdås, där hade hon varit på besök den kväll mannens lägersmål inträffade. Kerstin Halvarsdotter sade ocksåatt hon aldrig förnekat mannens hans äktenskapliga rättigheter, utan att hon sig alltid gudeligen skickat. Så hon förstod därför inte hur det onda kunnat förleda honom. Också hon sade att hon förlät sin make och sockenmännen intygade att bägge paren före lägersmålen fördt ett stilla och sachtmodigt lefwerne. (s. 58) Rätten dömde Kerstin Larsdotter till döden med hänvisning till konung Gustav II Adolfs förklaring av år 1615, och Kungl. Maj,ts brev 1698 22/10. Erik Olsson skulle rannsakas när han ertappades. (s. 58) Kerstins barn, om pojke eller flicka framgår inte, föddes Kyndelsmässoafton, d.v.s. den 1 februari 1722. (Fram till 1773 inföll Kyndelsmässodagen alltid den 2 februari.) Kungl. Maj:t gav den 14 mars samma år Erik Olsson ett brev om fri lejd hem till rättegången. Brevet skickades av Landshövdingämbetet i Falun med några värmlänningar till Hof socken i Norge. Erik kom hem, men först den 3 juli hölls extra ordinarie ting. (s. 58) Nu gav Erik sin version av förloppet. Jo, han hade kommit drucken hem till Kerstins stuga. Hon hade givit honom lite brännvin i en tennkopp, men inte för mer än 3 öre kmt (daler kopparmynt). Sedan mindes Erik ingenting mer än att han kommit hem till sig, där ingen var hemma. Han hade kastat sig på sängen med kläderna på och sen sovit av sig ruset. Erik kom inte ihåg vad som hänt den där kvällen, förrän Kerstin berättade att hon var gravid. Han försökte inte skylla på någon annan, utan erkände faderskapet och Kerstins beskrivning av händelseförloppet. Efter rymningen till Norge, som tagit tre dygn innan han var över gränsen, hade han uppehållit sig i Hof socken och försörjt sig på skinnarbete. (s. 58) Hans hustru Kerstin Halvarsdotter upprepade med gråtande tårar att hon förlät mannen, Soldaten Idström däremot var inte närvarande. Han hade strax efter tinget i vintras begivit sig till Norge, också han på skinnarbete. Men trots att han bara hade fått permission från regementet i tre månader hade han änn inte återvänt. (s. 59) Kerstin Larsdotter, som hade sitt lilla barn med sig, förhördes på nytt. Hon sade att hon inte givit Erik någon anledning till synden, utan först så småningom givit sitt samtyckte, efter hennes ord ej skulle noga. Det dröjde också lång tid innan hon upptäckte att hon var gravid, eftersom menstruationen redan sen tidigare uteblivit. Det skedde först när barnet quicknade (började röra sig). Hon trodde att hennes man säkert ville stå vid sitt löfte att återta henne och barnet. (s, 59) Nämndens ledamöter intygade att Erik Olsson alltid förut varit gudfruchtig, nychter, samt stilla och sachtmodig, men vid samkväm lätt blev drucken. Trots de goda vittnesbörden om hans karaktär och trots hustruns förböner dömdes också han till döden. Att han var så berusad att han inte visste vad han gjorde ansågs inte som någon förmildrande omständighet. (sidan 59) Målet gick till Svea hovrätt, som den 17 november 1722 fastställde dödsdomarna för Erik och Kerstin sielfwom till wälförtient straff och andra till skräck och warnagel. Det allmänt preventiva i domen betonas alltså. I den påpekas att Kerstins man, soldat Idström, vistades i närheten av Stockholm, d.v.s. inom landet, och att han hela tiden hållit kontakt med hemorten. Hade han varit utomlands med ovisstöde hade hovrätten kanske sett lindigare på brottet. (s. 59) Domen nådde den 22 november Landshövdingämbetet i Falun och skickades redan den 24 november till befallningsman Erik Floraeus i Västerdalarna. Troligen bara några dagar senare halshöggs Kerstin Larsdotter. Erik Olsson däremot, som ju återvänt til landet med kungligt lejdebrev, hade haft sex veckor på sig att bege till sin förra säkerhet. Hans försiktighet att rymma till Norge hade räddat hans liv. Man får gissa att han snarast begav sig dit igen. (s. 59-60) Vid tinget 1723 frågade Olof Larsson i Idbäck rätten vem den egendomen bör tillfalla som tillhörde hans syster Kerstin Larsdotter, som sistlidne höstas för någon sin missgärning undergick dödsstraffet. (s. 60) Kerstins enda barn var det i hordom aflade. Det hade dock som oäkta enligt 20 kapitlet i Ärvdabacken ingen rätt till arv. Kerstins man, soldaten Idström hade fortfarande inte återvänt från Norge. Han hade således olovligen avvikigt från regementet. Kanske hade skammen satt in en alltför svår fläck på honom. Det blev alltså Olof Larsson, hennes enda syskon, som ärvde all Kerstins egendom efter att ha betalt hennes skulder. Olof avstod frivilligt från en ko och all den gröda som skördats på Kerstins jord priet före, till en släkting, Per Olson i Tällbyn, som omhändertagit Kerstins lilla barn. (s. 60) Källor och litteratur, (1) Originaldombok 1722, ordinarie ting 5/1, extra ordinarie ting 3/7, s 627 ff. (KLHA: XXVII:A1.) Landsarkivet i Uppsala. (2) Renoverad dombok 1723, 13/3, paragraf 8 (Svea Hovrätts arkiv. Kopparbergs län, härads- m.fl. rätter, volym 80.) Riksarkivet. (3) Länsstyrelsens i Kopparbergs län. landskansliet: DII:34 (1722) (ink. skrivelser från bl.a. Svea Hovrätt. Innehåller både hovrättens dom och Erik Olssons lejdebrev). Landsarkivet i Uppsala. Björns kommentar: Jag har studerat mantalslängderna för Idbäcks by under 1700-talet. Därför anser jag att hon var av Göllorsslökten som ägde gården Göllors i Idäck. Denna släkt flyttade bort från gården under förra hälften av 1800-talet, men ättlingar finns såväl i Malung som på andra håll. Källa Henrik Bramsjö: Ur Arkiven – Malungskvinna avrättad för hor 1722 Mannnen flydde till Norge och fick fri lejd. Artikeln är tryckt som sidorna 57-61 i Skinnarebygd 1995 som är Malungs Hembygdsförenings årsbok.

Rånmord

Marit var min mf m fyrmänning

”Rånmordet på den 16-åriga dalkullan

Den 16-åriga kullans våldsamma död och hennes mördares avrättning på Axalaskogen i Björnlunda lever ännu kvar i folkmun.
Det rådde uppbrottsstämning på morgonen den 30 september 1855 i Dölhed Lars Jonssons stuga i Bjursåkers by i Ytter Malung i Dalarna. Dottern i huset, 16-åriga Dölhed Anna Larsdotter, stod i begrepp att Starta en äventyrlig vandring, långt bortifrån hemmets trygghet. Hon skulle vandra till Stockholm och visst var både far och mor ängsliga, Anna var ju bara 16 år, men tiden var hård och fattigdomen svår i trakten vid den här tidpunkten. Mor i stugan hade utrustat sin flicka så gott hon kunnat med varma och slitstarkakläder. Man måste på alla sätt som stod till buds dryga ut de magra inkomsterna och det var ovanligt att de unga döttrarna i gårdarna gav sig ut som kringvandrandekullor och sålde i bygderna många mil och dags vandringar borta från hemorten. Dessutom hade Anna sällskap med en jämnårig flicka, Britta Larsdotter, men det som invaggade föräldrarna i någorlunda trygghet för dotterns öd var förhållandet att 22-åriga Göllo Ingeborg Nilsdotter också skulle föra de två 16-åringarna sällskap. Ingeborg hade tidigare varit ute på sådana här handelsfärder. Hon var erfaren och pålitlig så flickorna skulle nog klara sig, intalade sig föräldrarna. Det var fina höstdagar det här året och vandringen mot Stockholm det blev för de två 16-åringarna både spännande och rolig – de hade gett sig ut på sitt livs största äventyr dittills. Det var med barnets glada förväntan som de beredde sig på att möta allt det som dras handelsfärder skulle medföra. Ingeborg var van, för henne hade den första tjusningen i de här äventyren ersatts med mer prosaiska beräkningar och planeringar. Hennes avfärd den där tidiga höstmorgonen blev upptakten till ett tragiskt drama som skulle kosta tre människor livet Protokollen från Daga häradsrätt och frånhovrätten skildrar dramat ganska detaljerat och dessa dokument, tillsammans medandra handlingar, ger handen att i det här fallet, liksom i så många andra, var det hunger o fattigdom som skapade en mördare. Under vandringen till Stockholm bedrev 16-åringen gårdfarihandel. I Stockholm skulle nya varor inköpas varefter Anna ämnade fortsätta sin kringvandrande affärsrörelse i Mälardalen under hela vintern. På våren avsåg hon återvända hem till vår- och sommararbetet i hembygden. Under vandringen mot huvudstaden sålde flickorna av sina medhavda lager och väl framme i den stora, främmande staden fyllde de på lagren i sina ränslar hos en grossist. Sedan började allvaret för flickorna som dittills haft hjälp och sällskap av varandra men nu skulle vandra var och en sina vägar och knacka på i stugorna i hopp om att få sälja något. Det var första hand landsbygden som besöktes. Där hade man ofta milslångavägar till närmaste handelsbod och i många stugor hälsades de kringvandrande dalkullorna välkomna när de visade upp sina varulager. Ibland blev det byteshandel, t.ex. varor mot mat och logi, och ibland blev det reda penningar som betalning fast den Svenska landsbygden vid den tiden var ganska fattig på kontanter. Olika vägar Flickorna organiserade färderna så att de gick olika vägar men träffades med jämnamellanrum på platser som beslutades från gång till gång. Under vandringen återvände Ingeborg då och då till Stockholm och fyllde på varulagret så att de två yngre kamraterna alltid hade varor till försäljning. Dessa kontinuerliga träffar måste ses som en god prestation av de tre dalkullorna som dels vandrade på helt okända vägar, dels inte kunde veta avstånden och delssannolikt inte hade tillgång till några kartor. Men det gick bra, de hittade alltid tillförutbestämda mötesplatser och även om klockslagen inte kunde fastställas förmötena så kom de alltid på förutbestämd dag tillavtalad plats – utom den 20 mars 1856. Den 15 mars hade de träffats vid Mellösa kyrka och då kommit överens om att fem dagar senare, på skärtorsdagen den 20 mars skulle man träffas vid Viby i Björnlunda Men Anna kom inte och det var ett par mycket oroliga kamrater som väntade och väntade. Till slut insåg de att något måste ha hänt och de började vandra de vägar där de förstod att Anna gått fram. Bland annat fick de veta att Anna natten till den 20 mars hade sovit vid Ullsta i Gåsinge. På morgonen den 20 var hon vid Rynäs och frågade efter vägen till Björnlunda. Så fortsatte kamraterna med dörrknackarmetoden och de kunde kartlägga Annas väg hela tiden från hennes sista nattlogi till Trindtorpsstugan i Björnlunda – där tog alla spår slut. Anna hade kommit in i de Sörmländska bygderna ungefär en månad tidigare och samtidigt kom en ung familj med två små barn, ett och två år gamla, från Trosalandsförsamling till Tibble sågstuga den 7 febr 1856 även kallad Trindtorpsstugan. Det var skomakare Carl Petter Brunfelt född den 13/10 1824 i Vårdinge och Med sig hade han sin hustru, Maria Christina Dahlgren, född i Västergötland den 30/4 1825,och sina två små barn, den drygt tvååriga Hilda Maria och den knappt ettåriga Carl Ludvig, de var fullkomligt utblottade och med svälten som ständig gäst i hemmet. Närde kom till stugan fick de på kredit köpa lite råg samt potatis men det var också allt de hade att äta. De små barnen hade t.ex. inte fått mjölk på många veckor och desperationen låg som ett tungt moln över den unga familjen. Brunfelt var begiven på dryckenskap och kunde inte få sina förtjänster att räcka för familjens uppehälle. Hustrun var gnatig och kunde inte hushålla med de små smulor mannen kunde dra till huset. men hade de haft fattigt på den gamla platsen blev det inte bättre sedan de kommit till Tibble. Carl Petter var en viljelös och försagd människa. Hans hustru där emot var, enligt vad man kan läsa mellan raderna i dokumenten, en hårdför och karg kvinna – en karghet som av de svåra levnadsförhållandena inte mjuknat upp. Vid ett par tillfällen underfebruari – mars 1856 hade hon försökt tubba maken att begå rånmord, för att skaffapengar till familjens uppehälle. Det var dels en annan dalkulla som passerat några veckor innan Anna ankomst och dels en ortsbo, Nils Persson som sålde träslöjd. Båda hade pengar trodde fru Brunfelt och uppmanade maken att slå ihjäl dem och ta dessa pengar. Men Brunfelt så viljelös han än var motstod uppmaningarna, rättskänslan var ännu så länge starkare än hungern. Han förebrådde hustrun hennes ogudaktiga förslag och vid andra tillfället, när han vägrade rånmörda Nils Persson blev det en mycket dramatisk uppgörelse mellan makarna. Brunfelt berättade vid ett senare tillfälle att han med våld tvingats hindra makan från att skära halsen av sig själv med en kniv. I mitten av mars fanns inte en matsmula i stugan. Brunfelt hade inte haft någon skolagning på länge, han hade inte heller haft medel till läder och annat material som behövdes. Den 20 mars på morgonen tog han bössan och smög ut i skogarna i förhoppning att kunna tjuvskjuta något villebråd. Han såg inget vilt och när han kom tillbaka till stugan påförmiddagen fann han de två små barnen ensamma, hustrun hade gått ut i skogen efter ved.

En ödesdiger knackning Torsdagen den 20 mars 1856 kom Brunfelt hem från skogen kl. 10 på förmiddagen. Han hade försökt spåra upp något villebråd men misslyckats, även hustrun befann sig ute i skogen och plockade bränsle. Brunfelt halvlåg på ett par stolar och såg medförtvivlan på sina små som lekte på golvet. Deras lekar var av naturliga skäl av det stillsammare slaget. På åtta dagar hade de nämligen inte funnits en matbit i huset och barnen var fullkomligt utmärglade och orkeslösa. strax efter hemkomsten hörde Brunfelt den ödesdigra knackningen på dörren och den unga, levnadsglada dalkullan kom in. Hon var vänlig och glad, berättade Brunfelt underförhören och när Anna förstod att det var en skomakare hon kommit till frågade honom han ville köpa sylar av henne. Anna ställde ned sin ränsel och böjde sig över den för att plocka upp sina saker och det var då som det låste sig i den utsvultne Brunfelts huvud. Utan att ha riktigt klart för sig vad han egentligen stod i begrepp att göra, fick han tag i nederdelen av ett stövelblock och smög sig bakifrån på det arma offret. Ett fruktansvärt slag i flickans bakhuvud medförde att hon föll mot dörren och sedan ned på golvet. Det hördes svaga och rosslande klagoljud ännu sedan givit offret ytterligare tre slag. Sedan föll mordvapnet urskomakarens hand och i stället tog han en yxa och slog flickan i bröstet ”varvid all rörelse hos henne upphörde”. Allt detta hade utspelats med de båda två små barnen som vittnen på golvet. De var var också de enda vittnena till det grymma dådet. Brunfelt insåg omedelbart vad han ställt till med och när hustrun en stund senare kom tillbaka från skogen var han helt förkrossad. Gud hjälpe, vad har jag gjort, ropade han förtvivlat och pekadepå den blodiga kroppen på golvet, det här kommer aldrig att gå väl för oss !Men hustruns karskhet förnekade sig inte heller den här gången. Hon lugnade maken och sa att allt skulle gå bra om de bara hjälptes åt att gömma kroppen så att de inte skulle bli upptäckta. Hon började omedelbart skura blodet från golvet. Brunfelt bar in den livlösa kroppen och skinnränseln i en skrubb i stugan. Ett par timmar senare gick han och hustrun in och undersökte offrets tillhörigheter. Brunfelt hittade i Annas kjortelficka en portmonnä innehållande 16 riksdaler och tvåskillingar. Varorna värderades senare av den andra dalkullan till 23 riksdaler, 29skilling och 4 runstycken. Pengarna tog Brunfelt med sig till ägaren av Tibble gård, majoren Rundstedt, där han köpte spannmål och andra förnödenheter redan innan offrets kropp ens hunnit kallna. Hustrun plockade undan den mördades tillhörigheter på olika gömställen i stugan och själva ränseln hängdes upp i skorstenen. När det blivit mörkt bar man ut kroppen och gömde den under en rishög inte långt från stugan och endast några meter från vägen. Ett Fåfängt sökande Ingeborg och Britta letade efter Anna hela Påskhelgen och när de inte hittade henne men fattade att spåren tog slut vid Trindtorpsstugan gick de den 25 mars till Lars Andersson i Viby där de skulle ha träffat Anna fem dagar tidigare. Han kontaktade Kronolänsman Adolf Engström på Mälby, kronofjärdingsman Johan Kjellman och nämndeman Anders Jansson och dagen efter – den 26 mars samlades de tillsammans med Ingeborg jämte ett par andra personer vid Tibble gård på varsmarker Trindtorpsstugan låg.
Ägaren till Tibble, majoren Rundstedt, kunde berätta intressanta saker. Brunfelt, som han visste var heltutblottad hade på kvällen den 20 marsköpt en halv tunna råg på Tibble och betalade kontant. Senare visade det sig att Brunfelt också gått till Mariefred där han köpt matvaror och läder som han tänkte unna sig lyxen att tillverka ett par läderstövlar åt sig själv, – av pengar som han så skändligen hade kommit över. Enligt sägnen hade han dessa läderstövlar på sig när han avrättades. Länsmannen började förhöra makarna. Man kunde omgående beslå Brunfelt med lögn. Han var fåordig och visade starka tecken på djup förstämning. Makan var däremot karsk, hon försökte verka obesvärad och samtalade i forceradton. varför man på stående fot beslutade om husundersökning och då hittades saker som Ingeborg genast kände igen som tillhörande Anna. Ett av de små barnen, tvååringen visade ett märkligt intresse för skorstenen och när länsmannen tittade där upptäckte han Annas ränsel. Därmed var saken klar – makarnas skuld var bevisad. Brunfelt förstod att spelet var slut, han störtade ut och försökte fly men blev upphunnen på vägen och återfördes tillstugan. Redan när han greps på vägen erkände han att han mördat Anna och han pekade ut rishögen där han och makan gömt kroppen. När denna hittades var den iklädd den nerblodade daldräkten och i det ögonblicket förklarade länsman Engström makarna anhållna. Då Ingeborg hörde bekännelsen bröt hon ihop och fick föras till en grannstuga dit också de två små barnen blev förda. När liket fördes till bårboden vid Björnlundakyrka passerade skjutsen stugan där Ingeborg vistades, hon sprang ut på vägen och när hon fick se sin döda kamrat på vagnen svimmade hon och föll till marken. Anna begravdes senare på Björnlunda kyrkogård, men ingen vet idag var hennes gravfinns. Fångtransport och självmord Det här var den 25 mars, i avvaktan på transport sattes makarna Brunfelt i tillfälligt förvar över natten medbevakning i en flygelbyggnad på Tibble och fördes dagen efter till fängelset i Nyköping. Färden gick tätt förbi Dagahärads avrättningsplats på Axala skogen. Avrättningsplatsen heter Axala hed och ligger i skogenin vid Eriksgatan söder om Axala by. Vad tänkte de båda makarna som nu var helt förkrossade och apatiska? Insåg de att de ödelagt sina egna liv genom det bestialiska mordet på Anna? Förstod de att de nu gjorde sin sista resa med undantag för den som skulle föra dem tillbaka till den hemska plats de passerade på Axala skog för att själva avrättas? Hoppades de att de skulle undgå dödsstraff? Det finns inga svar på de frågorna utom för fru Brunfelts del när det gäller den sista. Hon insåg att allt hopp var ute – hustrun begick självmord, hon svalde ett gift som hon smugglat med sig, redan under färden in mot Nyköping klagade hon översmärtor i magen. hon dog den 31 mars i sin cell på häktet och om detta berättar Brunfelt i sin nådeansökan till konungen att hon ”efter 4 dagars outsägligt lidande dog, rysligt att tala om, i det förfärligaste plågor”. Han berättar vidare att hustrun greps av förtvivlan vid häktningen och att hon nästan mållös fördes till fängelset. Anna bad för sitt liv En månad senare började rättegången mot Brunfelt inför Daga häradsrätt i Gåsingetingshus. Den mördade Annas far var kallad men meddelade i brev att han inte kunde komma. Han orkade inte, sorgen efter hans unga levnadsglada dotter och chocken vidmeddelandet om hennes hemska öde var för svår. Domen föll den 2 maj. Brunfelt dömdes enligt 12 kapitlet 11 § Kungliga förordningen av den 10 maj 1855. Brunfelt erkände oförhållsamt och enligt den tidens lagar kunde utslaget bara bli ett: ”dödsstraff”, häradsrätten fann det rättvist att Brunfelt skall för av honom förövat rån och mord sig till ”straff och androm till varnagel” mista livet genom halshuggning. Domen överklagades hos Svea hovrätt varefter Brunfelt begärde nåd hos konung Oscar I men ingen instans fann anledning att ändra på häradsrättens dom. Den 5 sept 1856 inkom den dödsdömdes åldriga föräldrar med en nådeansökan som avslogs. Den 20 aug inkom mördarens egen nådeansökan som även den avslogs. Svea Hovrätt fastställde dödsstraffet i utslag den 2 juni 1856 samt underställde Högsta Domstolen domen för prövning. Högsta Domstolens utslag kom den 7oktober 1856 och det avslutades med följande;” Genom Svea Hovrätts utslag den 2 juni är Brunfelt dömd för mord och rån att mistalivet genom halshuggning. Utslaget är hemställt Kongl Majts nådiga prövning och där söker Brunfelt att av nåd bli förskonad från dödsstraffet, även hans föräldrar, Skomakaren Per Brunfelt och dennes hustru, har underdånigast bett om nåd försonen. Högsta Domstolen, som prövat Hovrättens anser utslaget vara lagligen grundad, har funnit att anledning ej finns till nåd för Brunfelt.” Den 18 jan 1858 skrev föräldrarna och mördarens sex syskon i ett sista desperatförsök till kungen. Det är beklämmande att läsa de förtvivlade anförvanternas ångestfyllda bön om nåd. Dokumentet avslöjar det djupa lidande som ogärningen förorsakat de åldriga föräldrarna och de sex syskonen, alla oförvitliga och hederliga arbetare. Så kom då ärendet på kungens bord och inte heller han ville ge Annas mördare nåd. I kungens motivering sa han bl.a. att ”Anna bad för sitt liv, hon fick det inte och då skall inte heller den nåden vederfaras hennes mördare.” Den 17 mars 1858, nästan dagen två år efter dramat i Trindtorpsstugan, föll skomakare Carl Petter Brunfelts huvud för skarprättare Hjorts bödelyxa på Axala skog. Det var den sista avrättningen i östra Sörmland. Ohyggliga avrättningsscener. Den blodiga epilogen till det lika blodiga dramat bevittnades av 100-tals åskådare. Än idag finns det gått om folk som kan berätta om avrättningen. De har hört historier avsina föräldrar eller andra äldre släktingar som var med på Axalaskogen. Bl.a. från en kvinna som var 18 år och vittne till halshuggningen. Timmermannen Eriksson i Stigtomta, var 14 år och anställd på en gästgivaregård som skjutspojke, han fick köra en person till avrättningen och när man höll på med förberedelserna upptäcktes att det fattades folk i spetsgärden d.v.s. en ring av vakter runt schavotten. Bland dem som utan vidare kommenderades fram var också den 14-årige skjutspojken. Även i Dagabygden finns det många som kan berätta om avrättningen. Den tycks ha etsat sig fast och stark i minnena, – mer än mordet. Berättelserna är samstämmiga på en del punkter, bl.a. att denyfikna som klättrat upp i träden ramlade ned avsvimmade istora högar när bilan skilde Brunfelts huvud från kroppen.Man berättade också om hur folk sprang fram med koppar ochandra kärl för att få några droppar blod. Bl.a. skulle en fru frånNyköping ha fått en försvarlig mängd blod i ett kärl från denhuvudlösa kroppen. Detta drack hon ur på stående fot. Mantrodde nämligen blint på att blod från en avrättad botadefallandesjuka.Carl Petter Brunfelt begravdes omgående bredvid avrättningsplatsen där tidigareminst tre avrättade brottslingar grävts ned. Den avrättade placerades i den tidigaregrävda graven utan några ceremonier, t.ex. var kroppen iklädd både skor och klädernär den kastades ned i gropen.Det var den s.k.”rackaren” som hade uppgiften att gräva ned de avrättade. Rackarenhade allra lägsta positionen i samhället, Rackaren användes även för att slakta och flåhästar samt avliva katter och hundar. Att rackaren fick slakta hästar hänger sammanmed att hästen i förkristen tid var helig, något som levt kvar så till vida att ingenslaktare ville åtaga sig detta arbete. En slaktad häst begravdes eller fick bli liggandeeftersom ingen vågade äta köttet, alla såg ned på rackaren och hans eventuella familj,ingen ville umgås med dem.Sägnerna berättar också att skarprättare Hjorts medarbetare, den såkallade ”rackaren”, under natten efter avrättningen grävde upp denhalshuggne och stal stövlarna som han hade på sig när hanbegravdes. Man kan undra om rackaren fick någon känsla av lyx i destulna stövlarna.Senare byggdes en landsväg just över den plats där mördaren grävdes ned likt ettdjur. Numera har vägen åter fått ny sträckning och begravningsplatsen ligger någratiotal meter från landsvägen Björnlunda Nyköping i närheten av fastigheten Örnbo.Mördaren huvudpersoner gick till mötes.Så sent som för några år sedan fanns det människor som allvar menade att denavrättade mördaren ”gick igen”. En i övrigt trovärdig lantbrukare kunde ta på sin edatt då han en gång färdades med häst och vagn i skymningen förbiavrättningsplatsen, fick han plötsligt se den avrättade mördaren springa efter vagnen,hållande i dess bakdel. I de otaliga sägner som berättas om tilldragelsen hardetaljerna till stor del förvanskats. En del har dramatiserats och andra återigen harglömts bort. I detta fall som i så många andra överträffar dock sanningen dikten ifråga om gräsliga detaljer och beklämmande bakgrund.Barnens öde höljt i dunkelSå var alltså sista akten på 1800-talets dystraste morddrama utspelad och den armemördaren hade sonat sitt brott enligt den tidens vedergällningsprincip. Hustrunslapp genom sin hastiga död ifrån de två årens kval. Hon tog troligen sitt eget livgenom förtäring av gift.De två små barnens öde är höljt i dunkel. I kyrkoboken iBjörnlunda finns de upptagna år 1856 tillsammans medföräldrarna. Nästa gång namnet Brunfeldt dök upp 1857, stårhan som änkling och om hans barn nämns inte ett ord. Dehar inte heller återfunnits på något annat ställe. Troligen gickde båda ödet till mötes att ”auktioneras bort på socknen” ensak som vi allt för väl vet det innebär för små värnlösa barn. Foto: Henry Bäck 150 år efter mordetEn busslast besökare från Dalarna på benen och börjar baxa ur en minnessten frånbussens släp. De är här för att minnas en släkting, som mördades innan någon avdem var född.Där kyrkan i Björnlunda står i dag stod den också i påsktid för 150 år sedanAnnas släkting Lennart Dölhed är glad att vara i Björnlunda.Det känns skönt att hon får en sten, säger han och berättar att besökarna är enblandning av släktingar och intresserade.Sammanlagt närmare 70 personer. Släkten har fått ut tings- och obduktionsprotokolloch berättelsen om Anna är vitt spridd. Axel Perssons morfar och kullans pappa varkusiner. Själv bor han i Skåne och har kört upp till Björnlunda.Händelsen lever kvar mycket i Yttermalung, säger Axel Persson.Göte Karlsson, Björnlundabo som engagerat sig i släktens sökande efter sanningenom Annas död. I flera år har han haft kontakt med släktingarna. Resan är noggrantplanerad med besök på mordplatsen och platsen där skomakaren avrättades.Källor:Det mesta taget ur boken:Glimtar ur 600 år kriminalhistoria av Ivan Bratt, GnestaArtikel av : Weimy ErikssonTexter av : Göte Karlsson, BjörnlundaBjörn SonessonLars ThorSture Larsson 

Brovägen Kunsvägen-Vandringsled

”Beskrivning

Stigen börjar vid S.E. Jonssons fabrik i Jägra och går i västlig riktning upp mot Risberget. Utefter stigen finns flera intressanta minnesmärken. Bl. a Stegelholen, namnet syftar på att två soldater blev avrättade och steglade på denna plats. På en liten kulle i Medskogen bredvid stigen står ett vitt kors som påminner om denna händelse.
Längre fram finns ”Jonas i skogen”, en trägubbe huggen ur en stor och grov stam.Namnet Brovägen har stigen fått genom att den långa sträckan går över myrar och sanka marker, varför det var nödvändigt att lägga ”broar” över dessa myrmarker. Broarna är byggda av grova stockar, som kluvits mitt itu. Dessa kluvor har lagts två och två på trästockar eller syllar och fastpålats. Under årens lopp har broarna sjunkit ner i myren, långa sträckor ligger nu dessa under vatten. Namnet Kungsvägen fick stigen genom att kung Karl XI använde stigen när han färdades från Jägra och mot Värmland 15 juni 1686. Utefter stigen finns flera intressanta minnesmärken b.l.a kan nämnas Stegelholen. Namnet syftar på en tragisk händelse som ägt rum på platsen. Två soldater blev avrättade och steglade sedan de gripits efter när 1670 ha mördat en handelsman vid namn Edner Johansson. Längre fram träffar vi på ”Jonas i skogen” en trägubbe huggen ur en stor och grov stam. I en tjärn utefter brovägen som kallas Silverbetseltjärn skall, enligt tradition, Karl XI häst ha druckit och då tappat sitt betsel. På en liten kulle i medskogen bredvid stigen står ett vitt kors som påminner om det tidigare omtalade mordet som just skedde på den platsen. Straffet skulle egentligen ha verkställts på samma plats, men ett svårt oväder hindrade avrättningspatrullen att komma så långt västerut från Jägra. Därför skedde avrättningen vid Stegelholen.”

Vistit Dalarna

Barnamord

Skinnar Marit kom ut från straffarbetet 1880-01-22 Malung AI 8a s 117.

I Skinnarebygd år 1982 kan man läsa om Skinnar Marits livsöde i Knut Paul Olssons artikel om Jägra by;

”Skinnar Marits liv blev tragiskt. 1875 14/7 blev hon av häradsrätten i Malung dömd för barnamord. Hon hade i förtvivlan över sjukdom och andra svårigheter dränkt sitt nyfödda barn i Stugubäcken på skogen mellan Jägra och Idbäck. Straffet blev 4 år och 6 månaders straffarbete på spinnhus. Traditionen förtäljer att hon efter att domen lästs upp i tingssalen yttrade; ”Idag har jag stått inför mina jordiska domare, i morgon skall jag stå inför mina himmelska.” Hon skulle därefter ha avsett att hon tänkte ta sitt eget liv. Om så var fallet blev dock tanken av någon anledning aldrig utförd. Hon avtjänade sitt straff och blev fri den 22 januari 1880. I församlingsboken står antecknat om henne att hon på 1890-talet vistades som fattighjon i Mobyn, troligen hos släktingar. Därefter finns inga uppgifter om henne.”

När detta hände hade Marit varit änka i sju år då maken Lias Jonas Jonsson avled år 1868. Det är okänt vem som var barnafadern till det dränkta barnet. Barnen Lias Jonas Jonsson och Lias Anna Jonsdotter var 13 respektive 8 år när det tragiska mordet inträffade. Marit och barnen bodde i Jägra på samma gård som Marits syskon.

Marit bodde efter fängelsevistelsen hos sonen Lias Jonas Jonsson och hans hustru Britta Persdotter i Mobyn fram till sin död år 1897. Britta var betydligt äldre än sin make och äktenskapet förblev barnlöst. Dottern Lias Anna lämnade Malungs socken så fort hon nått vuxen ålder, men i Skinnarbygd år 1982 skriver Knut Paul Olsson att hon gifte sig med Sigfrids Per Andersson i N Mon.